I går ringde jag trafikskolan i syfte att boka körlektioner. Det tog en halvtimma. För i USA pratar man, och man pratar mycket. Under samtalet får jag veta att kvinnan i luren precis som jag heter Linda, att hon fyller 60 i år (namnet Linda är USA:s och Englands motsvarighet till Ann-Britt), har en dotter som är 29, inte tycker om inlandet (vi bor vid kusten) och brukar jobba minst en timme övertid varje dag.
Lindas redogörelse är egentligen ingenting jämfört med vad jag fick höra från en busschaffis i Las Vegas för ett par år sedan. Under den femton minuter långa resan berättade hon, i detalj, om sin koloncancer och om sin sons skilsmässa, bitvis riktigt smaskig information värdig vilken sjukhusserie eller skvallertidning som helst.
Denna pratgladhet döms ofta ut av oss européer som ytlig och påträngande. Men man måste komma ihåg vad den bottnar i: I USA är din person allt. Köper man en soffa vill man veta att mannen som äger möbelaffären är familjefar. Och det är en självklarhet för en amerikanska att, så fort tillfälle ges, påpeka att hennes farfarsfar var dansk. Det där med barn och skandinaviskt ursprung står högt i kurs. Andra sociala pluspoäng är jobb i armén och en stor bil, alternativt en Prius om du bor i Kalifornien. Ett enkelt - och ja, ganska ytligt - system.
Men vet ni vad? Jag, som alltid har skytt kallprat, börjar bli likadan - värderingarna åsido. På snabbköpet och i bankomatkön slänger jag ur mig små personliga detaljer: vad jag tycker om en film eller vad min man jobbar med. Och historier om hur kallt det är i Sverige såklart (träffar ni en amerikan som pratar om isbjörnar i Stockholm är det mitt fel).
Hur töntigt som helst, tycker Phil om min plötsliga svada. Assimilerat, säger jag.
This text is too long for me to translate, may I suggest this tool: Google translate.
